Varför frågan inte går att skjuta upp en gång till
Energibranschen har en förväntan på sig att gå från dagens elanvändning till ungefär det dubbla, med fler aktörer, fler mätpunkter och långt mer data i rörelse.
Riksdagen har beslutat att Sverige ska kunna möta ett elbehov om minst 300 TWh år 2045. Det är ungefär dubbelt så mycket som de senaste trettio årens relativt konstanta elanvändning. Två saker är värda att hålla isär. Det handlar om el, inte om energisystemet i stort. Och det är ett planeringsmål, inte en prognos. Energimyndighetens scenarier spänner mellan 214 och 320 TWh, medan Svenska kraftnäts två elektrifieringsscenarier landar på drygt 340 TWh. Spannet är brett, men riktningen är det inte.
Samtidigt blir hela värdekedjan mer utspridd. Mikroproducenter, batterier och elbilar gör kunden till både förbrukare och producent. Flödena måste balanseras i realtid. Det kräver system vi ännu inte har på plats.
"Alla till alla" fungerar inte längre
Idag pratar varje aktör med varje annan aktör. Mätvärden, leverantörsbyten, flyttar, avräkning. Det mesta går via Ediel-meddelanden som PRODAT och UTILTS, och de skickas fortfarande oftast med mejl.
En hubb vänder på upplägget. I stället för "alla till alla" sätts en gemensam punkt i mitten. Massdata om konsumtion och produktion lagras på ett ställe istället för i dubbletter hos varje aktör.
Övriga Norden har redan gjort resan. Erfarenheterna därifrån är tydliga. Releasetiden för nya funktioner kortas. Tillsynen blir lättare, vilket gör det möjligt att städa bort sämre lämpade aktörer. Och nya aktörstyper, som energy service providers, kan ta sig in i marknaden snabbare.
En parentes om ordet. Officiellt heter det numera centralt datahanteringsverktyg. Men branschen kommer att fortsätta säga hubben.
Vad detta kommer att kräva av dig som aktör i branschen
Det här är inte ett systemprojekt bland andra. För att agera på marknaden behöver all kommunikation ställas om enligt hubbens standarder. Varje aktör ska verifiera sig och sedan följa de återkommande releaser som hubben genomför. Affärsprocesserna som rimligen ingår är nykund, kund som flyttar, fakturering, mätvärde och mäthantering.
Branschen är inte enig, och det är värt att prata om
I de dialoger jag har med bolag i branschen går det en tydlig skiljelinje. Vissa aktörer är positiva och pekar på Norden. Och andra är mer avvaktande, där deras invändning handlar nästan alltid om cybersäkerhet; en central punkt är också en central måltavla.
Den oron ska tas på allvar. Men den är redan inbyggd i uppdraget. Arbetet sker i samverkan med Integritetsskyddsmyndigheten kring integritetsriskerna, och myndigheterna ska dessutom hämta in synpunkter från Energimyndigheten, Swedac, MSB, FRA, Försvarsmakten och Säkerhetspolisen. Det är ovanligt tungt sällskap för ett datahanteringsverktyg.
Så frågan är egentligen inte om det går att bygga säkert. Den är vem som ska bära ansvaret för att det förblir säkert, release efter release, år efter år.
Det goda med att ha väntat
När hubben var på tal sist flaggade branschen för att utvecklings- och implementeringstiden skulle bli för lång. Den invändningen var befogad då. Den väger lättare nu.
AI kommer att korta ledtiderna i ett sådant här bygge påtagligt, i allt från kravarbete och integrationer till test och migrering. Jag påstår inte att AI bygger en hubb åt oss. Men avståndet mellan beslut och driftsättning är kortare 2026 än det var 2015, och det är en helt annan utgångspunkt för ett projekt av den här storleken.
Vi väntar med spänning på rekommendationen från Ei och Svenska kraftnät.
