Med EU:s nya reparationsdirektiv kommer förmågan att ge ett snabbt och relevant svar och erbjudande om reparation att bli ett rättsligt krav. Reparationsdirektivet kommer att påverka hela kedjan - hur produkter utvecklas, vilka reservdelar som köps in och lagerhålls, hur leverantörsavtal skrivs, vilken information kunden får och vilka rättigheter de har. Det gäller företag som säljer varor till konsumenter i Sverige, oavsett om de tillverkar själva eller köper in från leverantörer i andra länder. I Sverige är direktivet ännu inte implementerat i lag, men förslaget är att reglerna ska börja gälla under våren 2027. Företag som börjar kartlägga ansvar, produkter och praktiska hinder redan nu får bättre förutsättningar att agera när den första kunden kräver reparation. Då är det trevligare att ha en plan än att stå med mössan (eller skiftnyckeln) i hand.
Varför kommer reglerna nu?
Reparationsdirektivet, EU 2024/1799, är en del av EU:s arbete för en mer cirkulär ekonomi. Tanken är att produkter ska hålla längre och att reparation ska bli ett verkligt och attraktivt alternativ till att köpa nytt. Direktivet ingår i ett paket med tre delar inom “The European Green Deal”, som tillsammans ska göra konsumtionen mer hållbar, både före och efter köpet
Vad måste tillverkaren göra?
För de produkter som finns listade i direktivets bilaga II är huvudregeln tydlig: Om en konsument vill få en vara reparerad ska tillverkaren göra det, så länge reparationen inte är omöjlig. Det gäller även efter att den lagstadgade garantin har gått ut. Reparationen ska ske kostnadsfritt eller till ett rimligt pris och inom rimlig tid. För att kunden faktiskt ska kunna erbjudas reparation tillkommer några skyldigheter: Reservdelar som tillverkaren tillhandahåller ska säljas till rimliga priser, information om reparationstjänsterna ska vara lätt att hitta och vägledande priser för vanliga reparationer ska finnas på en fritt tillgänglig webbplats.
Företag behöver därför ha koll på sina leveranskedjor för att kunna ge kunden ett snabbt och tydligt svar. Tillverkaren får inte använda avtal, hårdvara eller mjukvara för att i onödan försvåra reparation. En reparation får inte heller nekas enbart för att någon annan tidigare har lagat varan, inte ens om det är konsumenten själv. Tillverkaren kan dock fortfarande neka om reparationen har blivit omöjlig. Skyldigheten gäller så länge tillverkaren enligt produktens ekodesignregler (se nedan ) måste hålla reservdelar tillgängliga, och den tiden fastställs för varje produktgrupp. Skyldigheten ska inte förväxlas med säljarens ansvarstid enligt konsumentköplagen, som beskrivs längre ned.
Vem ansvarar i praktiken?
Börja med att identifiera företagets roll i leveranskedjan. Finns tillverkaren av produkten som företaget säljer i EU ligger ansvaret i regel hos tillverkaren. Finns tillverkaren utanför EU kan ansvaret i stället landa på en auktoriserad representant. Saknas sådan går ansvaret vidare till importören och, om det inte finns någon importör, till distributören. Säljer företaget däremot en produkt under eget namn eller varumärke kan det själv räknas som tillverkare direkt. Företaget får anlita någon annan för själva reparationen, men det juridiska ansvaret ligger kvar hos den ansvariga aktören.
Berörs våra produkter?
Reparationsskyldigheten gäller inte alla produkter. Den gäller de produktgrupper som finns i direktivets bilaga II och som redan nu omfattas av EU-krav på reparerbarhet. Där ingår bland annat vissa vitvaror, bildskärmar, dammsugare, mobiltelefoner, surfplattor och torktumlare samt varor med batterier för lätta transportmedel, exempelvis elcyklar och elsparkcyklar. Men listan kommer att växa med tid.
Ekodesignförordningen, som ställer krav på hur produkter utformas redan innan de når marknaden, fungerar som en ram som steg för steg fylls med konkreta produktkrav. I EU-kommissionens arbetsplan för 2025–2030 prioriteras bland annat textilier, möbler, madrasser, däck, stål och aluminium. Det betyder inte att alla dessa produkter automatiskt kommer att omfattas av reparationsskyldigheten. Men riktningen är tydlig, fler branscher behöver förbereda sig på krav på exempelvis hållbarhet, reparerbarhet, återvunnet innehåll och produktinformation. Det som i dag främst gäller vitvaror och elektronik kan alltså snart gälla många andra varugrupper. Nästa fråga är därför inte bara vad som gäller nu, utan vilka kommande krav som kan träffa fler produkter.
Även säljaren behöver förbereda sig
Vissa regler gäller säljare av varor generellt, inte bara produkterna i bilaga II. När en felaktig vara repareras under säljarens ansvarstid ska tiden förlängas med ett år till, alltså från tre till fyra år. Säljaren ska även informera konsumenten om möjligheten att välja reparation i stället för utbyte. Ett frivilligt europeiskt reparationsformulär ska göra pris och villkor lättare att jämföra mellan olika aktörer, och om formuläret lämnas blir erbjudandet bindande i minst 30 dagar.
För en säljare som inte är tillverkare är det framför allt här kraven träffar: tillverkarens skyldighet att reparera gäller bara produkterna i bilaga II, medan säljarens informationsplikt och den förlängda ansvarstiden gäller varor generellt. Eftersom säljaren oftast är konsumentens första kontakt är det också säljaren som får frågan först, och därför behöver säljaren veta vem i leveranskedjan som kan utföra reparationen. Säljs produkterna däremot under eget namn eller varumärke gäller tillverkarreglerna ovan även för säljaren.
Fortfarande på förslagsnivå i Sverige
Sverige har alltså ännu inte slutfört implementationen av direktivet och är därmed sent ute: EU:s deadline var den 31 juli 2026, och flera andra europeiska länder har kommit längre. Utredningen Åtgärder för en mer hållbar konsumtion (SOU 2025:124) föreslår en ny lag om reparation av konsumenters varor liksom ändringar i ett flertal konsumentlagar. Förslaget är att reglerna ska börja gälla under våren 2027, så det är bråttom för tillverkare och säljare som inte har påbörjat förberedelserna. Fram till dess har inte någon tillsynsmyndighet ett formellt ansvar att bedriva tillsyn. När reglerna börjar gälla föreslås vite som påföljd för tillverkare som bryter mot reglerna. Det kan också röra sig om grupptalan, där många konsumenters krav prövas samlat i en process, och om marknadsstörningsavgift, en sanktionsavgift som kan drabba företag som brister i konsumentinformationen.
Vad bör ni göra nu?
Kartlägg rollen
Är ni tillverkare, importör, distributör eller säljare? Skyldigheten att reparera gäller även efter att garantin och säljarens ansvarstid enligt konsumentköplagen har gått ut. Ett företag som är tillverkare, importör eller har eget varumärke kan alltså bli skyldigt att reparera en vara långt efter att försäljningen är avslutad.
Kartlägg produkterna
Är de listade i bilaga II eller omfattas de av andra kommande EU-krav? Listan över produkter i bilaga II kommer att växa i takt med att nya produktgrupper får ekodesignkrav. Det som i dag främst gäller vitvaror och elektronik kan alltså snart gälla fler branscher.
Se över eftermarknaden
Klarar ni reservdelar, serviceinformation, mjukvara och rimliga reparationstider? Det kan i förlängningen handla om mer än rutiner och information. Om det visar sig svårt att få tag på reservdelar, verktyg eller specifika tillbehör kan företag behöva se över sitt sortiment och byta ut produkter som inte går att reparera på rimliga villkor.
Granska avtal och teknik
Finns villkor eller lösningar som kan försvåra reparation? Det går att ta ut skälig ersättning eller anlita någon annan för själva reparationen. Men tillverkaren får inte i praktiken vara ett hinder.
Följ utvecklingen
Bevaka både svensk lagstiftning och nya EU-regler för era produkter och material. Om ni säljer varor i flera länder inom EU kan det vara en idé att hålla ett öga på utvecklingen i de länderna.
Vänta inte
Kort sagt vänta inte på det första reparationsärendet. Börja med en produkt, kartlägg ansvarskedjan och identifiera den största luckan i reservdelar, information eller service. Vilken av era produkter skulle vara svårast att reparera om en kund frågade i morgon?




