Människor från olika bakgrunder och med olika synsätt ska samsas kring utmaningen att skapa en bra användarupplevelse, samtidigt som de håller sig inom organisationens ramverk. Man kan lätt tänka sig att den enskilda idén får stå åt sidan för kompromissen och att kreativiteten därmed får sig en törn. Men är det helt sant att kreativitet får stå åt sidan för det som nu kallas designsystem?
Men vänta lite – vad är ett designsystem?
Ett designsystem är ett sätt att effektivisera utvecklingsarbete och designarbete. Förenklat kan man säga att du skapar ett bibliotek med komponenter som du återanvänder systematiskt när du skapar nya funktionaliteter eller tjänster. Du kan ännu mer förenklat säga att det är ett sätt att undvika att uppfinna samma hjul om och om igen. Designsystem blir mer och mer viktigt ju större team du har som arbetar med samma saker. Effektivare arbete med snabbare leveranser och en sammanhängande användarupplevelse är några av de effekter som följer ett riktigt bra designsystem. Men trots rationella och logiska fundament behöver designsystem något ologiskt och icke-rationellt för att designfunktionen ska kunna lösa utmaningar. Jag hävdar nämligen att ett designsystem behöver skava lite.
Vikten av ägandeskap
I en väl fungerande designorganisation bör du ha någon som är ansvarig för designen i respektive produktteam, annars riskerar du att ingen känner ett ansvar. När dessa personer får ägandeskapet så anser de, helt rimligt och naturligt, att deras del i utmaningen är unik och förtjänar att förädlas till det bättre, även om den förändringen medför att gå utanför designsystemet. Samtidigt måste det finnas en person som är ansvarig för att designsystemet inte tummas på. Det är i gränslandet mellan dessa två roller som det börjar skava, och det är då magin sker och kreativiteten sätts på prov. Designern i produktteamet som är ansvarig för den produktspecifika delen av utmaningen ska nämligen inte bara bevisa att slutanvändaren kommer uppskatta den nya funktionen eller designen, hen ska också påvisa att detta frånsteg från designsystemet är rimligt nog för att ägaren till designsystemet ska övertygas. En näst intill politisk process, som en av våra panellister under vårt event UX Meetup Malmö liknande fenomenet med.
Utvecklingen sätts på prov, och i de allra flesta fall handlar det om en klassisk ”kill your darlings” för oss designers. Men ibland – tillräckligt sällan för att man inte ska ta det för givet, men tillräckligt ofta för att man ska hålla modet uppe – så har man slagit huvudet på spiken. Man landar i en lösning som håller tillräckligt tätt för att den ska få godkännas, trots att den skiljer sig från systematiken. Ofta blir den nya lösningen en värdefull tillgång och på så vis en vidareutveckling av designsystemet.